Det var en gång en stad i Västerbotten som hette Skellefteå. Det var en vacker plats med skogar och vatten runt omkring. Människorna som bodde där var vänliga och glada, och de älskade att berätta historier runt elden på de mörka vinterkvällarna.
En av deras favoritsagor handlade om skogens ande. De berättade att anden bodde i skogens djupaste delar och att hon kunde uppfylla önskningar för den som hittade henne. De berättade historier om människor som hade gått in i skogen för att leta efter henne, och hur de hade belönats med skatter bortom deras vildaste drömmar.
Folket i Skellefteå tyckte alltid om att höra denna historia, men de visste att den inte var verklig. Det trodde de i alla fall…
En dag gick en kvinna ut i skogen för att leta efter ved. Hon hade gått ett tag och började bli trött när hon fick syn på ett ovanligt vackert träd. Det var mycket högre än alla andra träd, så högt att dess topp försvann in i molnen. Kvinnan blev förvånad, men hon var ovanligt bra på att klättra i träd som barn. Så efter en stunds fundering bestämde hon sig för att klättra upp i trädet för att se vad som fanns i toppen.
Det var en inte en enkel klättring, men hon insåg snabbt att hon fortfarande var bra på att klättra. När hon kom upp på toppen av trädet var den högsta klungan av löv mycket tjockare än nedan, och hon fick trycka sig igenom det tjocka buskaget. Väl genom upptäckte hon en märklig plats. Bortsett från den lilla klunga löv som hon tryckt sig igenom fanns inga tecken på skogen någonstans. Istället såg hon ett mörkt slott täckt med mossa och svampar. Framför slottet stod en en liten skrumpen gumma klädd i en grå kappa. Hon hade långt, rufsigt silverfärgat hår och hennes ögon var lika gröna som själva skogen.
”Vem är du?” frågade kvinnan.
”Jag är skogens ande”, svarade gumman. ”Och jag kan bevilja önskningar till den som hittar mig, men jag kräver alltid en betalning.”
Kvinnan blev förvånad, men hon hade alltid velat se världen utanför sin lilla stad. Så hon innan hon hann tänkta igenom sitt beslut önskade hon sig att resa runt i världen.
”Din önskan kommer bli uppfylld. Betalningen kommer när när man minst anar det”, sade den gamla kvinnan. Och med det försvann hon i luften.
Kvinnan klättrade långsamt och tog sig tillbaka till sin stad och berättade för sina vänner och sin familj vad som hade hänt. Ingen trodde henne och många tyckte hon var barnslig för att hon berätta sånna historier. Men hon visste vad hon hade sett och under årens lopp reste hon till många olika platser. När åren gick glömde hon bort sitt möte med skogens ande.
En dag, när hon var gammal och grå, satt hon i sitt lilla hus i Skellefteå och tittade på bilder från sina resor. Då kände hon en våt hand på sin axel och hon vände sig om för att se den gamla kvinnan från skogen.
”Tack för betalningen”, sade den gamla kvinnan. Och med det försvann hon i luften igen.
Kvinnan förstod då att den gamla kvinnan hade varit trogen sitt ord, men undrade vad hon menade med betalning. Hade gumman verkligen tagit något? Eller var betalningen helt enkelt de år av lycka som kvinnan hade upplevt tack vare sin önskan?
Sensmoralen i den här historien är att man ska vara försiktig med vad man önskar sig, för det kan precis gå i uppfyllelse. Men också att man måste våga önska, för annars kommer det aldrig gå i uppfyllelse. För ibland är de bästa sakerna i livet de som vi inte förväntar oss.
